Nederländska trädgårdsdesignern Mien Ruys (1904-1999) är en av Europas mest innovativa och stilbildande trädgårdsdesigner. Hon var ständigt verksam, ständigt experimenterande.
Hon föddes in i trädgårdsvärlden. Familjen hade en plantskola, Moerheim i den lilla staden Dedemsvaart knappt två timmars bilfärd från Amsterdam. Det var också här hon företog sig sina planteringsexperiment, där hon testade olika perenners härdighet och hur de trivdes i olika jordar och lägen. Så hon skapade små trädgårdar för dessa experiment, trädgårdar där hon också prövade olika formidéer. Den första anlade hon 1924 – den sista 1999. De små trädgårdarna, som är ett trettiotal, ligger alla i Tuinen Mien Ruys (tuin är trädgård på nederländska) och är öppna för allmänheten. Det är en fantastisk plats att vandra runt i och få inspiration. Varje liten trädgård är fylld av detaljer, spännande växtval och intressanta materialkombinationer. Hon var helt dedikerad sitt kall, att designa trädgårdar, hon var mycket ambitiös, helt dedikerad sitt yrke, jobbade jämt och kunde uppfattas som bestämd och barsk. Men i trädgårdarna syns inget av detta, de är fyllda av värme, formglädje, innovation, elegans och skönhet.
Miens pappa var en skicklig plantskolist, uppskattad inte bara i Nederländerna utan även i Storbritannien. Han korsade fram nya perennsorter, som solbrud Helenium ’Moerheim Beauty’ (orangeröd) och flera sorters flox, som ’Spitfire’ (gammelrosa) ’Starfire’ (varmt röd) och ’Rosa Spier’ (ljust rosa). Mien började redan tidigt intressera sig för hur perennerna i plantskolan kunde användas och kombineras och var de trivdes bäst. Men det fanns inte mycket skrivet om detta i Nederländerna vi den här tiden, så Mien beslöt att själv utforska perennernas egenskaper och hennes föräldrar gav henne en bit av trädgården till detta och kunde utveckla sin goda känsla för form, färg och stukturer. Snart blev Mien ansvarig för plantskolans designavdelning. Under andra världskriget flyttade hon designavdelningen till Amsterdam, där den fortfarande finns kvar.
Under alla år fortsatte Mien fortsatte designbyrån i Amsterdam, men sommartid arbetade hon med experimentträdgårdarna på Moerheim i Dedemsvaart. Hon ändrade ibland om i de trädgårdar hon gjort tidigare, kaske bytte hon ut några växter eller vidareutvecklade en formidé. Hon gjorde också nya trädgårad. Hela tiden studerade hon hur växterna trivdes. Efter hennes död 1999 har byrån fortsatt att utveckla och göra trädgårdar i Tuinen Mien Ruys. Att vandra runt i trädgårdarna är som att kliva in i en levande trädgårdshistorisk bok. Redan på 1970-talet omvandlades Moerheim till en stiftelse och blev publik.
Mer än 90 år gått sedan Mien anlade sin första trädgård 1924 som hon döpte till den Vilda trädgården. I den Vilda trädgården finns element som sedan återkommer i flera andra av trädgårdarna; vatten, stenläggning och den kvadratiska formen. Platsen som låg i en träddunge, var skuggig och fuktig, hon ville ta reda på vilka perenner som trivdes här. Första året planterade hon bland annat primulor, löjtnatshjärta och aklejor, men de trivdes inte alls. Hon noterade att skugga eller sol inte var det enda som påverkade växterna, utan även fuktigheten och jordens pH-värde. Jorden på Moerheim var relativt sur, vilket växterna hon valt inte trivdes så bra i. Dessutom var primulorna och aklejorna lite för eleganta för den effekt hon eftersträvade.
Följande år satte hon bräken, äkta vallört, aklejruta och tussilago, som trivdes i jorden och som gav trädgården den vilda design hon eftersträvade. Marken täcktes snart av den planterade växtligheten som konkurrerade ut ogräset. Annan skötsel än att hålla efter vallörten behövdes inte, höstens löv från träden gav jorden näring och den marktäckande växtligheten gjorde att planteringen inte torkade ut.
Hon fortsatte att anlägga trädgårdar och samla kunskap. I en solig rabatt planterade hon rödorangea Helenium ’Moerhead Beauty’ som hon kombinerade med bland annat riddarsporre, nepeta och stormhatt. Hon kom fram till att hon i rabatter skulle hålla sig till en färgskala för de perenner man såg på en gång och som var planterade i stora sjok, och kombinera detta med enstaka eller mindre grupper av perenner med en kontrasterande färgskala, i det här fallet blått och lila. I rabatten planterade hon också gräs för att få en mjukare form. Gräs blev sedan ett ofta återkommande tema i hennes trädgårdsdesign. I en annan trädgård hon anlade mycket senare var hela färgskalan gul.
I slutet av 1920-talet arbetade hon som landskapsarkitekt på en firma i Storbritannien och träffade Gertrude Jekyll, en av trädgårdskonstens mest betydande personer, när hon studerade i Berlin blev hon bekant med en annan av trädgårdsdesignens stora, Karl Foesters idéer och verk. Mien Ruys inspireades av dem bägge, skillnad från Gertrud Jekylls överdådiga romantiska rabatter var Mien Ruys mycket mer arkitektonisk och geometrisk. Hon vidareutvecklade också Karl Foersters användande av gräs i rabatterna.
Före andra världskriget handlade det mesta av nederländsk trädgårdsdesign om stora privatträdgårdar som ägdes av välbärgade familjer som hade råd med egna trädgårdsmästare. Nederländarna gillar sina trädgårdar och efter kriget ökade intresset för design av den lilla trädgården. Många ville ha lättskötta vackra trädgårdar som de kunde ta hand om själva. På Moerheim ritade och anlade Mien Vattenträdgården, som hade en liten damm och istället för gräsmatta hade en stenlagd yta. Den stenlagda ytan bröts upp med stora rutor i vilka perenner som astilbe, dagliljor, smörboll och primulor planterades. På stenläggningen placerades också krukor med perenner i. Dammen, också den rektangulär, var i samma höjd som stenläggningen. Detta var en design som fungerade utmärkt för den lilla radhusträdgården.
Inspirerad av den växande mängden prefabvillor designade Mien under 1950-talet ett antal standardrabatter för olika lägen; soligt, skuggigt, torrt, tung lerjord och så vidare. Hon gjorde också standardrabatter i olika färgskalor. Centralt i växtvalet var perenner som blommade länge, vars blomning avlöste varandra, var vinterhärdiga och som inte var för invasiva.
På 1960-talet experimenterade Mien med sunken gardens, det vill säga en trädgård där en del av ytan ligger lägre än resten av trädgården. Istället för att använda tegelstenar, som hon inte tyckte fungerade så bra för att de lätt blev skeva när jorden rörde på sig, prövade hon att stabilisera kanten av den nedgrävda trädgården med järnvägsslipers, vilket både blev snyggt, billigare och fungerade utmärkt.
Det finns mycket i Mien Ruys design som inspirerar, som stilen på hennes rabatter, som har ett vackert otämjt uttryck. Det är också värt att studera sättet hon skapar trädgårdsrum på med hjälp av pergolor, murar, häckar och plank utan att det blir statiskt och tråkigt. De många stenläggningarna, där ofta mossa tillåts växa, de för ögat vilsamma ytorna med grus som gärna har ett antal gräsplantor som solitärer mitt i. När Mien ritade trädgårdar såg hon alltid till att ha rummet helt färdigdesignat innan hon började välja växter. Trädgårdsdesign för henne var först och främst hur man delade in trädgårdsrummet. Hennes arkitektoniska inspiration kom främst från Bauhausrörelsen och funktionalismen, hon arbetade tillsammans med arkitekter som Gerrit Rietveld, som jobbate mycket med grafiska element i klara färger. Tillsammans med sin man startade hon också på 1950-talet en trädgårdstidning, Onze Eigen Tiun (Vår egen trädgård) där hon spred vidare allt hon lärt sig när hon arbetade med sina trädgårdar. Tidningen är också Nederländernas äldsta trädgårdstidning. Hon gav också ut flera böcker där hon samlade sina kunskaper.
De sista trädgårdarna i Moerheim, Den klippta trädgården och Hörnträdgården, designade Mien 1999, samma år som hon dog och samma år som Tuinen Mien Ruys, på Moerheim firade sitt 75 årsjubileum. Sedan dess har ytterligare ett antal experimentträdgårdar och rabatter anlagts och ständiga förändringar pågår. Det finns också både en Helenium uppkallad efter henne, Helenium ‘Mien Ruys’ (orange) och en Flox ’Mien Ruys’ (vit).
Några perennfavoriter
Solbrud Helenium
Gul lejonssvans Phlomis russeliana
Rostvin Vitis coignetiae
Vivor primulor
Löjtnatshjärta, Lamprocapnos spectabilis
Akleja, Aquilegia vulgaris
Aklejruta, Thalictrum aquilegiifolium
Riddarsporre, Delphinium
Nepeta, Nepeta
Stormhatt, Aconitum napellus
Läs mer
tuinenmienruys.nl
Trädgårdar och parker att besöka
Tuinen Mien Ruys, Dedemsvaart
Mien Ruysplantsoen, Amsterdam
Diaconessenhuis, Amsterdam
