Detta är ett pågående skriv- och grävjobb, jag researchar för längre artiklar i ämnet och samtidigt publicerar jag korta notiser på Instagram och Facebook. Så småningom kommer artiklarna att publiceras och texterna här kommer också att bli länge och mer informativa i takt med att arbetet fortskrider. Just nu i Coronatider har arbetet med artiklar och research stannat upp en smula. Men Mar Menors kris fortskrider även under pandemin…
(Länk till en artikel jag skrivit i Forsking och Framsteg)
Algerna tar över
Kanske du undrar varför jag, som mest brukar skriva om trädgård, kolonilotter och stadsodling börjar berätta om en saltvattenlaguns öde. Men detta är en av Spaniens största ekologiska katastrofer, och jag kan inte titta bort. Här, i Mar Menor, Murcia, syns klimatförändringarna och rovdriften på vår natur tydligt, saltvattenlagunens tippingpoint är nära, klimatförändringarna skyndar på förloppet och kanske går Mar Menor inte att rädda.
Jag tycker väldigt mycket om den här platsen och naturen runt omkring, det är mycket att berätta och svårt att veta var jag ska börja. Så jag börjar här, med det jag ser just nu, precis utanför lägenheten. Algerna. Den här vyn är filmad från taket på huset där vi bor och visar playa Villananitos i Lo Pagán, som är en gammal fiskeby och en del av kommunen San Pedro del Pinatar. Här i vattenbrynet ligger algerna och guppar i tjocka slemmiga gröna bankar, välnärda av kväve från övergödsling från industrijordbruket. På stranden brukar hägrar kliva runt i jakt på mat. Nu syns inte en enda. Barn brukar plaska i vattnet, även såhär års. Nu är här tomt.
Men algerna frodas, och tar över. De skuggar bottenvegetationen och hindrar solen från att komma ner. Fotosyntesen upphör och växterna på botten dör, nedbrytningen av vegetationen kräver också syre, vilket leder till att syret i havet minskar. I dag är redan 80% av bottnen i Mar Menor död, och genom algtillväxten nu kanske ännu mer av växterna på botten försvinner. Görs då något för att stoppa inflödet av kväve? Njae… viljan finns absolut, i alla fall hos vissa, men det finns också hinder… om detta berättar jag i kommande inlägg, liksom jag kommer att berätta mer om industrijordbruket och om vad som hände när syret tog slut i vattnet.
Det mödosamma arbetet
Jag ser dem varje dag från fönstret, Antonio, Juan, Pedro och deras kollegor, som med sina krattor mödosamt rensar vattnet vid stranden fria från alger (Cladophora). Det syns tröstlöst, för några dagar efter de rensat, flyter nya algmattor upp till ytan. ”Es lo que es” säger Pedro lakoniskt, och vad ska man göra? Vi rensar vattnet från alger.” På många sätt är det just ett tröstlöst arbete, men de senaste dagarna har de börjat se stim av unga småfiskar. Medan de arbetar på stranden kommer nyfikna för att fråga om vad de gör – och den stora frågan, hur Mar Menor mår. ”Har ni sett några sjöhästar?” frågar en kvinna, och nej, de har de inte. Sjöhästarna är en symbol för Mar Menor. Innan exploateringen av området runtikring tog fart, kunde man se dem guppa runt i vattnet. Nu är de mycket mycket sällsynta. ”Man får inte förlora hoppet, utan fortsätta tro att Mar Menor repar sig”, säger Pedro, ”kanske stimmet av småfiskar är ett tecken?”
Vägen mot saltvattenlagunens död
Den 16 oktober förra året blev det akuta läget för Mar Menor uppenbart när enorma mängder fisk och skaldjur (tre ton) simmade upp på land för att undkomma syrebrist och svavelväte. Hur kunde det bli så illa? Jag kommer att skriva flera inlägg om de olika delarna av denna ekologiska katastrof, men här följer en översikt. Mar Menor är 135 kvm och därmed Europas största saltvattenlagun. Området ikring är gammal gruv- och jordbruksbygd. Gruvorna är sedan länge igenstängda, men föroreningar från gruvdriften finns fortfarande i omlopp.
På 1970-talet började ett långsträckt område mellan havet och lagunen att exploateras. I dag är det en två mil lång, mycket smal, tätt bebyggd hotellstad, La Manga. På 1970-talet beslöt man också att öppna en kanal för fritidsbåtar mellan Mar Menor och Medelhavet, genom detta började den unika floran och faunan i saltvattenlagunen förändras.
Jordbruket i området var traditionellt och framförallt ett jordbruk som inte bevattnades, här odlade man sådant som klarade av torka (det är varmt här och långa perioder här utan regn). Nu har industrijordbruket tagit över. Att vattna är fortfarande inte tillåtet, men man gör det ändå, illegalt.
Sanddynerna
Jag tog en promenad i dag ut till sanddynerna som ligger mellan Mar Menor och Medelhavet. Fotade perenner, som en kontrast 🙂 området är ett naturområde, med en hel del fågelliv. Sjöfågel, som flamingos och häger, (fast de gör sig inte på mobilfoton… ska ta med kameran någon dag…) området är stillsamt och livfullt på samma gång. Hoppfullt… känner att jag behöver just hoppfullhet när jag researchar och skriver om den här miljökatastrofen. Naturligtvis är området här också i riskzonen när Mar Menor förändras. Det är oroande, men just i dag vill jag bara njuta av blomsterprakten.
Sjöhästarna & medborgarna
Sjöhästar är ett förunderligt djur, de ser ut som om de tillhör en mystisk sagovärld som vi människor inte har tillgång till. De guppar runt där på botten och är hemliga och självklara på samma gång. Sjöhästar är inte så bra på att simma, men de virar gärna fast sig i bottenvegetationen. Det är ett sätt för dem att inte flyta iväg med strömmarna. Sjöhästarna i Mar Menor är långnosade sjöhästar (Hippocampus guttulatus) och de är mycket omtyckta. ”När jag var liten simmade vi ikapp med sjöhästarna…”… när jag pratar med folk som levt vid Mar Menor länge är det många som börjar prata om sjöhästarna. Innan exploateringen av området kring Mar Menor började på 1970-talet fanns det många, man kunde som sagt se dem guppandes runt i vattnet när man badade. Senare försvann de nästan helt, en orsak är syrebristen, och en tid efter ovädret DANA i september, när det regnade mängder (cirka 30 liter/kvm) och efter vilken saltvattenlagunen täcktes av ett tre meter tjockt lager sötvatten, spolades döda och döende sjöhästar upp längs stränderna. Människor försökte rädda dem och det inrättades en plats för sjöhästräddning vid universitetet i Murcia. Hur många finns det kvar? Det vet man ännu inte, men det pågår ett medborgarforskningsprojekt i Mar Menor, med volontärer som dyker och räknar sjöhästar. Det mödosamma arbetet med att räkna sjöhästar börjar i vår igen. Det finns massor att berätta om sjöhästar och det kommer fler inlägg om sjöhästarna. Fotona har jag fått låna från Asociación Hippocampus, vars medborgarforskning jag också kommer att berätta mer om framöver.
Det gödda vattnet
Visst är det vackert? Underbara gröna färger, stilla rörelser, porlande vatten… i själva verket är detta vatten grundvatten som fyller Mar Menor med kväve och andra föroreningar från industrijordbruket. ”Det här jordbruket är inte vilka bönder som helst, det är multinationella företag som producerar så länge jorden ger avkastning, sen packar de ihop och drar vidare till andra jordar, det kan vara i Mexiko eller Marocko, och jorden de lämnar efter sig är död.” Så säger en av de jag intervjuat.
Kanalen som släpper in medelhavsvatten
Det finns en naturlig öppning mellan Mar Menor och Medelhavet, den ligger just där hotellstaden La Manga abrupt slutar. På andra sidan öppningen eller fågeldeltat, ligger ett naturreservat. När man är ute på sanddynerna i naturreservatet och går längs stranden kan man ana hur La Manga såg ut innan all bebyggelse, det måste ha varit en fantastiskt vacker plats.
I detta naturliga vattendrag, med en rad smala öppningar – golas – har man sedan medeltiden fiskat genom att bygga labyrinter med hjälp av pålar, så kallade encañizadas. Fiskemetoden går till så att fiskarna förvillar sig in i labyrinterna och fångas. Fortfarande fiskas det enligt denna traditionella metod.
Under slutet av 1800-talet byggdes en helt artificiell kanal. Den döptes till Gola de la Encañizada de Marchamalo och öppnades 1878 i syfte att bedriva samma slags encañizada-fiske som i de naturliga vattendragen norr om La Manga. Gola de la Encañizada de Marchamalo är inte längre en fiskekanal (labyrintpålarna togs för längesedan bort) men den är mycket grund, bara omkring 1,5 meter.
Dessutom finns Canal Estacio som från början var en naturlig öppning mellan lagunen och Medelhavet men som byggdes ut på 1970-talet för att fritidsbåtar skulle kunna passera. På sitt djupaste ställe mäter den 4 meter och den är 39 meter som bredast.
Det är måtten på Estacio jämfört med den byggda kanalen Marchamalo och den naturliga öppningen som gör förändringen i salthalter så påtaglig.
Salthalten påverkar floran och faunan i vattnet. Vattnet med olika salthalter skiktar sig också. Dessutom kommer nya invasiva arter in i lagunen, där de etablerar sig och slår ut Mar Menors fisk och skaldjursbestånd. Ett exempel på det är blåkrabban, Callinectes sapidus, som visserligen lär vara en delikatess, men vars bestånd ökar. Den trivs också i vatten med lägre salthalt.
*) Enligt Instituto Español de Oceanografia ligger salthalten i Mar Menor i dag på 46 psu, innan Estacio öppnades låg den på 53 psu. (Mar Menor: una laguna singular y sensible. Evaluación científica de su estado)
Växters medvetenhet
I går var jag på den filosofiska instutionen vid Murcias universitet och gjorde en mycket spännande intervju om växternas medvetenhet och om växter som subjekt i stället för objekt. Växter är klokare än vad vi anar… det pågår grundforskning i ämnet bland annat genom noga dokumenterade labbförsök. Ämnet har också bäring på Mar Menor och andra miljökatastrofer. Jag har skrivit en artikel som går att läsa här. Den publicerades i sommarnumret av tidningen Koloniträdgården.
Min artikel i Forskning och Framsteg
I augustinumret av Forskning och Framsteg finns en artikel jag skrivit om Mar Menor med.
Nu finns artikeln oxå ute på Forskning och Framstegs hemsida. Du hittar den här.
Mer fakta i ämnet
Är du nyfiken på att veta mer om olika politiska taktiker för att hantera koldioxidutsläpp? En intressant variant utav detta är ‘carbon tax compensation‘ eller koldioxidskatt på svenska. Ett verktyg för att göra icke-miljövänliga oattraktiva för individer så väl som företag.
... och så kom coronapandemin...
… och allt stannade upp. Även mitt arbete med intervjuer och researchen. Industrijordbruket har dock inte tagit paus…
Och ovädren med mycket nederbörd har avlöst varandra.