De här är ju så ybercoola, som små alienblommor som plötligt sticker upp sina huvuden i sanddynorna. Illgula i allt det sandfärgade. Som om de kom från ingenstans. Jopo de Cordero (Cistanche phelypaea) heter de och tillhör släktet Orobancáceas – snyltrotsväxter Jag tycker att de ser ut som om de har en helt egen plan, och det har de också på sätt och vis. Jopo de Cordero betyder fårsvans. Det är en parasit som saknar klorofyll, som inte har någon egen fotosyntes och som, som sagt, livnär sig på växter i närheten.
Mesta av tiden finns den djupt ner, men på våren, från slutet av februari och framåt, bryter de gula blommor upp ur sanden.
Jopo de Lobo har rhizomer, blommorna är hermafroditer och ger små små frön som sprider sig för vinden.
Den växer i södra Spanien, i Alicante, Murcia och i delar av Andalusien och finns på den spanska rödlistan för Andalusien. Den växer också på Kanarieöarna, Kap Verde, i Nordafrika, Egypten och Saudiarabien. I Afrika har den använt som afrodisiakum. Den har också ätits, de unga skotten och rhizomerna som skördats. Men man ska inte pröva att äta den, bland annat för sitt stora innehåll av alkaoider.
Under medeltiden användes den som läkeört, mot mensvärk, diarré och som diuretika, vätskedrivande. I Afrika har den använts mot impotens och som afrodisiakum.
