Jag sitter och skriver på en artikel om trädgårdsarkitekten Leberecht Migge som var verksam under Weimarrepubliken, i ett Tyskland ömsom drabbat hyperinflation, ömsom lyft av kreativ konstnärlig depraverad anarki. Hursomhelst, jag har skrivit om Migge förut, hans arbete är oerhört intressant. Migge arbetade för att ge stadsborna möjlighet till självförsörjning – 625 kvm odling, räknade han ut, behövdes för en familj på fyra, för att de skulle klara sig – och han ritade bostadsområden med koloniträdgårdar och köksträdgårdar vid radhus och villor. Om man hade en tomt på 625 kvm var det viktigt att bostadshuset var så litet som möjligt (för att kunna optimera odlingsytan) alltså skapade han det växande huset. Ett hus som till en början var pyttelitet, som en kolonistuga, för att sedan kunna växa efter familjens behov. Migge menade att odlingsarbetet gav själslig vila och att trädgårdskonst skapade ett sug efter annan kultur. Som teater, dans och måleri. I hans och familjens egna trädgård Sonnenhof odlades det på 10 000 kvm… odlingen sköttes av Migges fru Andrea. Hon syltade,saftade och sålde överskottet till restauranger och privatpersoner. Leberecht Migge hoppades att självförsörjningen skulle vara en central del i framtidens samhälle. Och han utvecklade idéer om ett kretsloppssamhälle som känns modernt även i dag. Delar av några bostadsområden i Berlin och Frankfurt finns kvar att besöka… och jag skulle vilja skriva mer om Leberecht Migges fru Andrea, men för det krävs än mer researcharbete…
