The City Gardener – en bok om stadsodling utgiven i London 1722 – och skrevs av Thomas Fairchild, som drev en plantskola i Londonförorten Hoxton. Fairchild var bekymrad över alla växter som dog i Londons dåliga luft, redan på 1700-talet fylld med rök från all koleldning.
Fairchild skrev om vilka växter som trivdes i Londons stadsmiljö. Han hade många idéer som är lika aktuella i dag som för 300 år sedan – som att grönskande städer är viktigt för den biologiska mångfalden och människors fysiska hälsa och själsliga välmående.Fairchild propagerade för planteringar som var inspirerade av naturen på stadens torg, bland annat för att artrikedomen blev större och för att fåglar trivdes bättre där. Dessutom, tillägger han, är sådana planteringar vackrare för ögat.
Noggrant går han igenom stadens olika miljöer och gör rekommendationer. Mullbär, fläder och körsbär trivs i trånga miljöer. Andra bra stadsträd var: Päron, mandel, och fikon. Vid sidan av träd och buskar gav han också förslag på blommande perenner som krollilja, daglilja och stormhatt. Bland sommarblommor rekommenderade han ringblomma och solros. För balkongen föreslog han myrten, aloe och apelsin. Köpte man sin apelsin hos honom kunde man lämna in den för vinterförvaring i växthusen på hans plantskola.
Fairchild menade också att växter även på en liten trädgårdsplätt eller balkong, skänkte ro och glädje. En intressant iakttagelse har gjorde var att växter som dragits upp i London var vana vid den dåliga luften och växte bra, medan växter som kom från landsbygden dog i Londons smog.
Hans plantskola var ett omtyckt utflyktsmål för vid sidan av ett traditionellt utbud hade han exotiska växter. Han experimenterade gärna med odling och sägs också ha varit den förste som odlade bananer i England. Han var djupt växtintresserad och brevväxlade med Carl von Linné. Fairchild var också den förste som lyckades göra en artificiell hybrid. Den kallades Fairchild’s mule och var en nejlika.
