Kategori: stadsodling

Framför ett flervåningshus har någon tagit bort gräsmattan och börjat odla sallad. Det som förr var en elegant entré har blivit grönsaksland. Ordföranden i bostadsrättföreningen nickar förnöjt när han drar upp en rädisa och torkar bort jorden från den på byxbenet för att sedan äta den. Få saker smakar så gott som det man odlat själv. På en balkong några kvarter bort odlas det mangold i en smal trälåda som löper längs väggen. Raden av mangold avbryts av gräslök, basilika och persilja. Och timjan, förstås, som bina gillar. I blomlådorna växer jordgubbar. Det är bara att sträcka ut handen och plocka.

Men det har inte alltid varit så. Jag växte upp mitt i stan, i en sekelskiftesvåning, utan balkong men med en asfalterad bakgård. Inte ens maskrosor växte där. Det enda som fanns var en piskställning för mattor och några soptunnor. Bakgården hörde till alla oss som bodde i gathuset och gårdshuset. Ändå tillhörde den ingen, det var en övergiven plats med asfalt som kändes metertjock. Vad jag hade velat gräva upp den och planterat något där! Rädisor, tomater och rabarber! Istället för att bryta upp asfalten odlade vi tomater, dill och persilja i fönstren. Och det gick ju, det med, fast asfalten fortfarande härskade i stenstaden.

Fler och fler börjar odla grönsaker, frukt, bär och örter i stadskärnan. Vi gör det för att det är gott att äta det man själv odlat, för att det är roligt att odla och för att det är vackert! Man blir glad av blad helt enkelt.

Trycket på de stora städerna ökar, allt fler flyttar in och stadens grönytor naggas i kanterna. Det talas om framtidens hållbara städer där människor bor yteffektivt och har gång- eller cykelavstånd till det mesta. Den hållbara staden är en dröm om en stad befriad från avgaser, bilköer och kollektivtrafikinfarkt. Lite märkligt kanske, men det är sällan stadsodlingen finns med i visionen om den hållbara staden. Det finns också de som hävdar att en grön stad med odling står emot den yteffektiva hållbara staden. Parkerna är till för rekreation, inget mer.

Men det behöver inte vara något motsatsförhållande med en yteffektiv stad och en stad man odlar sina egna grönsaker i. Tvärtom, det finns många bortglömda ytor, även i parkerna, att odla på. Allt fler bostadsrättföreningar börjar också odla på marken mellan husen. Kolonilotterna har fått en rännesans. I städerna växer det upp kollektivodlingar, som Matparken i Uppsala, Tillväxt i Stockholm, Folkodlarna i Skarpnäck eller Tillsammans i Göteborg. Och när den nya stadsdelen vid Hyllie i Malmö planeras, finns odlingen inritad i detaljplanen. Där finns till och med en plats för torghandel angiven, där stadsodlarna kan sälja sitt överskott. Odlingen blir en integrerad del av staden.

Stadsodling är inte bara till för den som odlar själv, utan även för själva staden. Städer är varmare än den omgivande bygden men forskning visar att grönskan i staden sänker temperaturen. Växter reducerar också koldioxiden och gör på så sätt luften renare.

Odlingarna i staden behövs också för att förbättra livsbetingelserna för våra pollinerare, för antalet insekter minskar. Bin, fjärilar, humlor och andra pollinerare behöver gröna korridorer för att överleva och sprida sig. Grönområdena i staden måste hänga ihop så att humlorna och bina kan transportera sig från en park till en annan. Pollinerarna är en förutsättning för bär- och fruktprakten. Genom att odla på övergivna platser, på kollektivodlingar, odlingslotter, tak och balkonger hjälper vi pollinerarna att sprida sig ut över staden.

Jag har några odlingsidoler. Bland dem finns Peppar och Pumpa, ett nätverk av stockholmskolonister som på olika sätt inspirerar stadsodlare och visar på potentialen i grönsaksodling för husbehov. En annan inspiratör är Londonbon Richard Reynolds som dragit igång ett världsomspännande nätverk av gerillaodlare, eller guerilla gardeners, som i städer som Stockholm, Berlin, Amsterdam, Paris och London gör odlingsräder. I Amsterdam har stadsplanerare startar ett annat internationellt nätverk, Farming the city, där både odlare och stadsplanerare finns bland medlemmarna. Jag blir också glad när jag pratar med de stadsodlare jag möter, för att inte tala om de eldsjälar som jobbar med kollektivodlingar runt om i landet, ni är fantastiska. Staden lever, asfalten grönskar och grödorna spirar.