Växelbruk kontra syntetiska kemikalier

Växelbruk är genialt. Svamp- och insektsangrepp minskar genom växelbruk, om värdväxten för en svamp, till exempel potatis, flyttas mellan olika platser, förlorar svampen (i det här fallet potatisbladmögel) sin plats att leva på. Genom att plantera växter som tillför jorden kväve, som klöver- eller baljväxter och att sedan under ett antal säsonger plantera grödor som i fallande skala kräver olika mycket näring för att sedan plantera kvävefixerare igen är ett smart sätt att inte utarma jorden.

Växelbruk infördes i Sverige på 1800-talet. Sverige var fattigt, folk svalt, en miljon svenskar (en femtedel av befolkningen) valde att fly svälten genom att emigrera till Amerika. Högre avkastning på skörden behövdes. Industrialismen slog igenom mot slutet av 1800-talet och industriarbetarna, som slet hårt, behövde mat för att orka. Kolonirörelsen togs till Sverige från Tyskland och Danmark för att ge industriarbetarna både möjlighet att odla mat och för att vistas ute i det fria.
I samtiden fanns också en annan större rörelse, som pågått sedan slutet på 1700-talet. På Kungliga Lantbruksakademins Experimentalfält forskades det och experimenterades det, syftet var att Sverige skulle odlas upp. Folk skulle få jobb inom jordbruket och mat. Folk skulle bli flitiga ”Stundande skördar, mödornas lön” var Akademiens devis. Jordbruket skulle bli effektivare. Allmogen skulle upplysas och utbildas. Hushållningssällskapen bildades i syfte att sprida den nya odlingskunskap. Redskap av järn skulle användas för att gynna den svenska järnindustrin. Hela Sverige skulle stöpas om, ibland mycket påtagligt, som i laga skiftet när små åkerlappar bytte ägare sinsemellan och stora effektiva åkerarealer skapades. Förr bodde allmogen i byar och hade åkerlappar lite här och var utanför byn. Nu flyttade bönderna ut till sina åkrar. I samband med detta infördes växelbruket, där olika grödor avlöste varandra och där man regelbundet odlade kvävefixerande växter.

Vid den här tiden hade man inte helt klart för sig vad växterna fick sin näring ifrån, man tänkte sig ett slags livskraft som vandrade från jorden till växterna. Britten Jethro Tull förklarade det som att det fanns kraftkorn i jorden. Dessa kunde klumpa ihop sig, alltså var det bäst att harva och plöja så att kraftkorna spreds. Tysken Albrecht Thaer utvecklade humusteorin, att livskraften kom från förmultnade växter, eller humus, i ett kretslopp. På Akademiens Exprimentalfält plöjde och harvade man, man hade testat olika metoder, prövade bland annat att odla enligt brittisk modell där jorden först torrlades för att sedan odlas, gödslas och markförbättras. Man prövade brännodling – och märkte att det växte ännu bättre – men tänkte samtidigt att man i bränningen nått slutet av teorierna. Någonstans i detta fanns nyckeln, förstod man, att kväve uppstod när eld tog bort syre visste man vid denna tid, men inte att kvävet var en av växternas viktigaste näringskällor.

Växelbruket gjorde verkligen att avkastningen på åkrarna blev mycket större. Det var en succé och en självklarhet att odla i växelbruk – ända fram till 1950-talet då modernare metoder som gav ännu större avkastning slog igenom fullt ut. Konstgödsel och kemisk bekämpning var det som gällde.

Kemiska bekämpningsmedel hade börjat användas redan i början av 1900-talet. Som en biprodukt av forskningen kring kemiska krigsmedel hade man vid andra världskrigets slut en gedigen kunskap kring syntetiska kemikalier och hur de störde nerver, många tidiga insektsmedel var organiska fosforföreningar var sammansättning ligger nära nervgasernas.

Under 1970-talet nådde en kulmen av användningen av kemiska bekämpningsmedel, men opinionen mot medlen hade börjat ta fart. Minns ni hormoslyr? Teckomatorp? Hormoslyr innehåller fenoxisyror som man använde för att bekämpa ogräs på åkern och sly i skogen. En biprodukt av fenoxisyran är dioxin, som både är mycket giftigt och svårnedbrytbart. I Teckomatorp hade bekämpningsmedeltillverkaren BT Kemi grävt ner tunnor med giftigt avfall. Detta avslöjades för 40 år sedan, men marken saneras fortfarande. I och med avslöjandet i Teckomatorp och andra händelser vaknade opinionen mot användandet av kemiska preparat i jordbruket. Personligheter som Astrid Lindgren engagerade sig.

Folk blev medvetna om att bekämpningsresterna från åkrarna så småningom hamnade i grundvattnet. Vilket ju inte var bra. Konstgödseln från jordbruket övergödslade sjöarna så algerna växte och slog ut fisklivet.

I dag använder det konventionella jordbruket mer lättlösliga kemiska bekämpningsmedel som bryts ner lättare och inte stannar i miljön. Bekämpningsmedlen har blivit mer specialiserade, ibland kanske giftigare. Regelverket för att använda bekämpningsmedel har skärpts en hel del och under 1980-talet minskade användningen kraftigt.

Växelbruket är åter självklart, både på åkrar och på kolonilotter. Numera vet man vad de där små kraftpillren Jethro Tull var så fascinerad av verkligen är och kan utveckla växelbruket ännu mera, skapa odlingssystem som inte utarmar jorden utan som både berikar den och ger goda skördar.

åker ©Ulrika Flodin Furås

åker ©Ulrika Flodin Furås